Projekt 6101 – Avslutat Stabilisering av torv

Vägbyggen och banomläggningar över markområden med organisk jord gör att behovet av stabilisering av dessa jordar kan komma att öka i omfattning. Miljölagar och liknande förordningar är exempel på andra faktorer som styr utvecklingen i denna riktning. Det finns idag några få företag som utför stabilisering av organiska jordar som torv m m, men det finns fortfarande ett stort behov av ny och bättre kunskap inom detta område. Syftet har varit att utreda hållfasthetstillväxt, sättningsegenskaper och miljöpåverkan hos torvjord stabiliserad med ett tillsatsmedel bestående av en blandning av hyttsten och portlandcement.

Projektet har utförts av Skanska Teknik AB i samarbete med avd för Geoteknik, Luleå tekniska universitet och med finansiering från SBUF, Vägverket, Banverket, Lulefrakt och SSAB. Studien har genomförts med hjälp av fält- och laboratorieförsök. Fältförsöket, en pilotstudie, utfördes i Lidlund-Jörn där ett område med arean 5x8 meter och djupet 3 m blockstabiliserades, d v s tillsatsmedel blandades ned i hela jordvolymen. Tillsatsmängden var 200 kg/m3 och bestod av 60 % hyttsten och 40 % portlandcement, en blandning benämnd LULEMIX. Under härdningen belastades den stabiliserade ytan med 1 m siltig sandig morän. Laboratorieundersökningen omfattade totalt 54 enaxliga tryckförsök på prover där tillsatsmedlets sammansättning, tillsatsmängd, belastning under härdning och härdningstid varierats.

Såväl fält- som laboratorieförsök visar att det går att stabilisera torv (humifieringsgrad H5-H6) med tillsatsmedlet LULEMIX. Resultaten pekar också på att såväl torvtyp som vattenkvot har betydelse för stabiliseringseffekten. För fältförsöket kunde redan efter fem dagar en stabiliseringseffekt registreras vid vingsondering och CPT (Cone Penetration Test). Efter ett halvår visade CPT att en betydande stabilisering erhållits. På upptagna prover uppmättes fu till ca 50 kPa och proverna visade även att stabiliseringsmedlet var relativt homogent fördelat.

I fältförsöket var den stabiliserade torvens permeabilitet ca 20 gånger lägre än i den ostörda torven vilket gjorde att ursköljningen av löst stabiliseringsmedel var minimal. Den stabiliserade torvens volym minskade med 15-20 % efter det att en överlast påförts det stabiliserade området. Vid sättningsprocessen kan stabiliseringsmaterial ha följt med det utpressade porvattnet och minskat mängden stabiliseringsmedel. På lång sikt bör dock den låga permeabiliteten hindra en urlakning av detta porvatten.