Projekt 12113 – Avslutat Kapillärstyrt putssystem

De mineraliska putssystem som idag förekommer på marknaden fungerar ofta som en transportväg där regnvatten transporteras vidare in i konstruktionen och fuktar upp bakomliggande material. Putsade massiva murverk av exempelvis lättbetong, tegel eller lättklinkerblock som regelbundet utsätts för slagregn uppvisar ofta fuktskador och fuktrelaterade problem. Kombinationen med puts på ett sugande underlag kan medföra att väggen ständigt hålls uppfuktad av den yttre regnbelastningen. Fuktproblematiken har varit speciellt tydlig då väggens uttorkning hindrats inåt genom täta färgsystem eller väggfast inredning.

Ett putssystem som antar höga fuktnivåer efter en yttre fuktbelastning kan också tillföra den bakomliggande väggkonstruktionen fukt genom diffusion. Detta kan exempelvis inträffa när ett putsskikt är applicerat på en diffusionsöppen putsbärare av mineralull. Om väggen invändigt är försedd med en ångspärr finns det stor risk att "sommarkondens" kan uppträda som en följd av att den uppfuktade putsen utsätts för uppvärmning på grund av solinstrålning.

Vid putsning på underlag av exempelvis cementbundna skivmaterial, är fukt- och temperaturbetingade rörelser hos skivorna ett problem. Eftersom de flesta förekommande skivmaterial uppvisar svällning som ett resultat av uppfuktning är det av stor betydelse att man väljer ett skivmaterial med så små fuktrelaterade rörelser som möjligt. Även om en relativt formstabil skiva väljs som putsbärare uppstår ibland sprickor i det applicerade putsskiktet som en följd av fuktrelaterade rörelser. Därför är det också av största betydelse att det putssystem som appliceras har en förmåga att motstå yttre regnbelastning utan att anta höga fuktnivåer.

Den huvudsakliga orsaken till dessa fuktproblem är porstorleksfördelningen hos putssystemet i samverkan med porstorleksfördelningen hos underlaget. Ett traditionellt putssystem består ofta av tre olika skikt, det vill säga grundning, utstockning och ytputs. Sammansättningen hos de olika skikten utformas så att dessa har en minskande hållfasthet utåt.

Hållfastheten hos de olika skikten styrs bland annat av mängden cementbaserat bindemedel. Som en följd av ökad bindemedelsmängd ändras normalt också porstorleksfördelningen där en större andel fina porer blir resultatet. Vid en yttre fuktbelastning resulterar detta i att de inre och mer finporösa putsskikten, ddet vill säga grundning och utstockning, suger vatten från den mer grovporösa ytputsen. Resultatet av regn mot ytputsen blir därför att det normalt grovporösa skiktet snabbt fuktas upp av regnvatten, vilket i sin tur transporteras vidare in i de mer finporösa skikten.

När de inre och mer finporösa skikten fuktats upp går uttorkningen utåt relativt långsamt, eftersom en stor del av den fukt som ska avgå transporteras med hjälp av diffusion genom de yttre putsskiktens grövre porer. Sammanfattningsvis fungerar de yttre putsskikten som en backventil eftersom vatten snabbt transporteras in med hjälp av kapillärtransport, men har sedan svårt att torka ut, då detta sker via diffusion i det relativt grova porsystemet.

Projektets syfte var att utveckla en metodik som kan användas för att välja putssystem som fungerar som en fuktskyddande barriär utan att innehålla vattenavvisande tillsatser. I stället för att använda vattenavvisande tillsatser ska putssystemet byggas upp så att vatten får svårt att tränga in men lätt att sugas fram till ytan där det kan avdunsta. Detta innebär bland annat att systemet blir långtidsstabilt. Det finns ingen som helst anledning att befara någon nedbrytning.
Tanken ligger helt i tiden, nämligen att skapa ett långtidsstabilt system som inte är beroende av kemiska tillsatser och inte förväntas ändra egenskaperna med tiden.

Slutredovisningen utgörs av rapporten "Kapillärstyrt putssystem, steg 1", Kenneth Sandin och Peter Johansson, båda LTH (29 sidor).