Projekt 8059 – Avslutat Fullskaleförsök vid terrasstabilisering
Fördjupningsmaterial
Informationsblad
Sammanfattning
Terrasstabilisering är inte ett okänt begrepp i Sverige. Metoden har använts tidigare, men slutade att användas i början av 80-talet bland annat beroende på förändringar i BYA84. Även andra aspekter har gjort att man i princip har slutat med metoden trots att många fördelar finns.
Effekten av stabilisering är känd sedan tidigare och har åter aktualiserats i samband med införandet av VÄG94 på grund av svårigheter att uppfylla bärighetskraven på terrasser på jord bestående av lermorän. Vid problem med bärighet och blöta terrasser har använts geotextil och utskiftning, vilket innebär att de övre uppmjukade ytorna schaktats bort och ersatts med bärkraftigt material, ofta bestående av bergkross.
Syftet med projektet har varit att studera effekterna av olika stabiliseringsalternativ och att utvärdera provningsmetoder och kvalitetskontroll samt att i viss mån möta och anpassa produktionsmetoder för stabilisering med maskinell utrustning.
Med bidrag från SBUF och Vägverket har arbetet utförts av Skanska Sverige AB, Division Väg - Syd, i samarbete med Vägverket Konsult, Scandiaconsult AB, Lunds Tekniska Högskola, JH GeoConsulting AB samt Cementa.
Projektet har omfattat en litteraturstudie med historik och redovisning av erfarenheter i och utanför Sverige samt fullskaleförsök i samband med byggandet av yttre Ringvägen kring Malmö. Fullskaleförsöken utfördes på totalt 1500 m2 indelat i fem delområden omfattande både skärning och bank.
Ur projektet har framkommit att det, för att lyckas uppnå ställda förväntningar på stabiliseringseffekt, är viktigt att alla inblandade parter i produktionen är informerade om vilka faktorer som påverkar slutresultatet. En sådan faktor är tiden mellan inblandningsförsök på laboratorium och utförandet av stabiliseringen, beroende på fluktuationer i materialets vattenkvot. En annan faktor är variationer i jordartsammansättning i det material som skall stabiliseras. Allmänt bör, enligt projektrapporten, omfattningen av förprojektering vid vägbyggen öka om stabiliseringseffekten skall bli maximal.
För att erhålla bästa resultat vid stora vägbyggen bör en provbank i naturlig skala utföras innan längre vägsträckor stabiliseras. Inledande inblandningsförsök skall ge svar på
- val och mängd av bindemedel per m3 jord,
- optimal vattenkvot samt
- kornfördelning.
Vid stabilisering tillförs material. Profilplanet bör därför ligga lägre än det slutliga profilplanet för att undvika slutjustering med hyvel, vilket kan störa stabiliseringen. Om jordmassorna med infräst stabiliseringsmedel är torra (låg vattenkvot och högt MCV = Moisture Condition Value vilket är ett mått på den lägsta kompakteringsenergi som erfordras för att uppnå maximal packning vid en speciell vattenkvot) skall vattning utföras. Vibrerande vältar bör undvikas vid stabilisering på grund av risken för jordflytning i underliggande jordmaterial, vilket har en negativ påverkan på packningen av det stabiliserade jordmaterialet.
Kontroll av stabiliseringseffekten bör enligt projektrapporten omfatta:MCV och vattenkvotsbestämning på jorden efter rätt mängd inblandad stabiliseringsmedel. Detta skall göras innan packning påbörjas.
Val av rätt vält för yttäckande packningskontroll. Detta skall göras med vältmätare sedan packning avslutats.
Statisk plattbelastning, vilken utförs sedan packning avslutats.
I projektrapporten konstateras slutligen att det idag inte finns någon rationell, effektiv och ändamålsenlig maskinpark för terrasstabilisering tillgänglig i Sverige. En sådan maskinpark fanns fram till 80-talets början. Om beslut om användning av stabiliseringsmedel för vägbyggnadsändamål fattas på central nivå tror man dock att nyinvesteringar kommer att göras.
Effekten av stabilisering är känd sedan tidigare och har åter aktualiserats i samband med införandet av VÄG94 på grund av svårigheter att uppfylla bärighetskraven på terrasser på jord bestående av lermorän. Vid problem med bärighet och blöta terrasser har använts geotextil och utskiftning, vilket innebär att de övre uppmjukade ytorna schaktats bort och ersatts med bärkraftigt material, ofta bestående av bergkross.
Syftet med projektet har varit att studera effekterna av olika stabiliseringsalternativ och att utvärdera provningsmetoder och kvalitetskontroll samt att i viss mån möta och anpassa produktionsmetoder för stabilisering med maskinell utrustning.
Med bidrag från SBUF och Vägverket har arbetet utförts av Skanska Sverige AB, Division Väg - Syd, i samarbete med Vägverket Konsult, Scandiaconsult AB, Lunds Tekniska Högskola, JH GeoConsulting AB samt Cementa.
Projektet har omfattat en litteraturstudie med historik och redovisning av erfarenheter i och utanför Sverige samt fullskaleförsök i samband med byggandet av yttre Ringvägen kring Malmö. Fullskaleförsöken utfördes på totalt 1500 m2 indelat i fem delområden omfattande både skärning och bank.
Ur projektet har framkommit att det, för att lyckas uppnå ställda förväntningar på stabiliseringseffekt, är viktigt att alla inblandade parter i produktionen är informerade om vilka faktorer som påverkar slutresultatet. En sådan faktor är tiden mellan inblandningsförsök på laboratorium och utförandet av stabiliseringen, beroende på fluktuationer i materialets vattenkvot. En annan faktor är variationer i jordartsammansättning i det material som skall stabiliseras. Allmänt bör, enligt projektrapporten, omfattningen av förprojektering vid vägbyggen öka om stabiliseringseffekten skall bli maximal.
För att erhålla bästa resultat vid stora vägbyggen bör en provbank i naturlig skala utföras innan längre vägsträckor stabiliseras. Inledande inblandningsförsök skall ge svar på
- val och mängd av bindemedel per m3 jord,
- optimal vattenkvot samt
- kornfördelning.
Vid stabilisering tillförs material. Profilplanet bör därför ligga lägre än det slutliga profilplanet för att undvika slutjustering med hyvel, vilket kan störa stabiliseringen. Om jordmassorna med infräst stabiliseringsmedel är torra (låg vattenkvot och högt MCV = Moisture Condition Value vilket är ett mått på den lägsta kompakteringsenergi som erfordras för att uppnå maximal packning vid en speciell vattenkvot) skall vattning utföras. Vibrerande vältar bör undvikas vid stabilisering på grund av risken för jordflytning i underliggande jordmaterial, vilket har en negativ påverkan på packningen av det stabiliserade jordmaterialet.
Kontroll av stabiliseringseffekten bör enligt projektrapporten omfatta:MCV och vattenkvotsbestämning på jorden efter rätt mängd inblandad stabiliseringsmedel. Detta skall göras innan packning påbörjas.
Val av rätt vält för yttäckande packningskontroll. Detta skall göras med vältmätare sedan packning avslutats.
Statisk plattbelastning, vilken utförs sedan packning avslutats.
I projektrapporten konstateras slutligen att det idag inte finns någon rationell, effektiv och ändamålsenlig maskinpark för terrasstabilisering tillgänglig i Sverige. En sådan maskinpark fanns fram till 80-talets början. Om beslut om användning av stabiliseringsmedel för vägbyggnadsändamål fattas på central nivå tror man dock att nyinvesteringar kommer att göras.