Projekt 3063 Avslutat Tätning av murade kanaler

Projekttid

Fördjupningsmaterial

Informationsblad

Sammanfattning

I flerbostadshus byggda före 1950-talet är ventilationskanalerna till största delen murade. Sådana kanaler är i dag oftast otäta och i dåligt skick. På marknaden finns det många metoder för att täta murade kanaler, och det kan vara svårt att välja rätt metod från fall till fall.

Målet har varit att genom en inventering av metoder för tätning av äldre murade ventilationskanaler underlätta för byggare och fastighetsägare att finna rätt metod för aktuella objekt.

Projektet initierades av JP-Byggen och har genomförts i samarbete med Byggstyrningskonsult H Ingelshed och Allmänna VVS Byrån. SBUF har lämnat bidrag till genomförandet.

Ett tjugotal tätningsmetoder har inventerats. Material har samlats in från fabrikanter, och uppgifter har lämnats även av flera skorstensfejarmästare och andra specialister. En enkät med fjorton fastighetsförvaltande företag har gjorts.

Grundläggande för val av tätningsmetod i ett givet fall är kanalens utformning och skick samt det avsedda ventilationssystemet. Så länge som självdragssystem används, brukar man godta de otäta skiljetungor som är vanliga i äldre hus. När fläktar skall installeras ställs kraven på täthet högre.

Utöver tätning genom murning och lagning finns fyra huvudtyper av metoder på marknaden:
- specialbruk (t.ex. Coating, Eldfast, Pipe-tät, Schädler, Skorstenskeramik)
- böjliga insatsrör (t.ex. Isokern, NSP, REC)
- fasta insatsrör (t.ex. NSP, REC)
- flexibla foder (t.ex. Alfo).

Behovet av kanaldimension avgör metodvalet. Om minskad kanaldimension kan accepteras, väljer man fasta eller böjliga insatsrör, vilket i allmänhet innebär lägsta kostnad. Om kanaldimensionen inte kan minskas måste man välja tätning med specialbruk eller med flexibelt foder. Kanalens utformning inklusive åtkomlighet för montageöppningar och arbetsställningar får betydelse för valet av tätningsmetod.