Projekt 105 Avslutat Renoverade flacka tak

Projekttid

Fördjupningsmaterial

Informationsblad

Sammanfattning

Vart fjärde av de horisontella tak som började användas i slutet av 60-talet betraktas som misslyckat och behöver läggas om. Det visade en tidigare enkät (se SBUF informerar 88:10).

Renovering av taken började i större om fattning ske under 80-talets första del. Omfattningen har efterhand ökat och renoveringsvolymen har under senare år varit större än nyproduktionen.

Vid valet av metod och material för omläggningarna har byggnadsförvaltarna - i avsaknad av samlad kunskap och egna erfarenheter - fått förlita sig på fabrikanter och entreprenörer. Flera nya material och system har lanserats.

Denna studie har inriktats på renovering av flacka tak. Avsikten har varit att stämma av byggnadsförvaltarnas erfarenheter, även om flertalet omläggningar kanske skett för nyligen för att de långsiktiga resultaten skall kunna bedömas. Från den tidigare studien vet man emellertid att ett från början felfritt tak nästan alltid fungerar oklanderligt under hela sin livslängd. Tidiga problem förvärras däremot med tiden. Ställer man därför höga krav på takets prestanda under de första åren, kan man räkna med en god tillförlitlighet även på längre sikt.

Enkäten täcker inemot en tiondel av alla takombyggnader och omfattar ca 500 tak. Fastighetsförvaltarna har svarat på frågor om takens egenskaper före och efter ombyggnaden. De har redovisat kostnaderna för ombyggnaden och sin bedömning av resultatet. Jämfört med totalsiffror för takombyggnadsmarknaden 1988 är omläggningar med papp något underrepresenterade i enkätsvaren.

Enkätsvaren, liksom kompletterande skadeanalyser, pekar på tre viktiga förutsättningar för ett bra resultat vid ombyggnad eller omläggning av ett tak:

  • En säker och stabil konstruktion som ger vattenavledning och skydd mot fukt inifrån.

  • Material som motstår de normala påfrestningarna under den förväntade livslängden.

  • Ett fackmässigt arbetsutförande, såväl för själva takläggningen som för takets detaljer.

    Vid renovering är konstruktionen ofta svår att ändra. Likaså kan valet av material behöva göras med hänsyn till utseende, brandskydd etc.

    Med hänsyn till de varierande kraven är det svårt att i praktiken finna någon helt säker ombyggnadsmetod. De 500 enkätsvaren har dock gjort det möjligt att gradera de olika metodernas säkerhet och identifiera direkt bristfälliga lösningar.

    För ett tidigare horisontellt eller mycket flackt tak ger ett nytt uppstolpat vattentak den största säkerheten mot läckage. Aven denna relativt dyra metod kan dock ge problem, främst på grund av kondens i konstruktionen och svallis vid takfoten.

    Omläggning med rost fri sömsvetsad plåt - också en relativt kostbar metod - väljs främst när underhållsfrihet, lång livslängd och brandsäkerhet prioriteras. Enkäten visar att läckage förekommit vid detaljer, vilket antyder att även de svetsade falsarna kräver god vattenavledning.

    Aven om ingen metod således kan anses som helt säker, finns det lösningar med goda prestanda. Variationerna är dock betydande. Det har därför varit angeläget att studera hur faktorer som tätskikt, lutning och underlag inverkat på resultaten. Av dessa bearbetningar har framgått att det finns ett antal kombinationer som bör undvikas. Förfar man på detta sätt, torde alla metoder ge en acceptabel säkerhet.

    De lösningar som i synnerhet bör undvikas om man vill ha ett funktionssäkert tak är de som bibehåller kvarstående vatten, även om det finns metoder som är tydligt bättre än andra. Särskilt helklistrat eller helsvetsat bitumentätskikt på gammal SAL-papp är en riskfylld lösning.

    Aven mycket flacka tak fungerar väl om risklösningarna undviks. Den minsta lutning på ca 1:20 som förordades i den tidigare rapporten tycks vara obehövlig vid ombyggnad. Orsaken är att den befintliga lutningen är faktisk - utan minustoleranser för utförandefel och ytterligare deformationer.

    En framgångsrik renovering kräver inte dyra lösningar som nytt vattentak eller svetsad plåt. De tak som tidigare haft en tillräcklig lutning för att avleda allt vatten, såväl på takytorna som i ränndalar, har med framgång kunnat läggas om med ett nytt tätskikt direkt på det gamla. Därvid har strängklistring visat sig vara den säkraste infästningsmetoden.

    Tak som tilläggsisolerats uppvisar ofta problem. Orsakerna är främst bristande formstabilitet (mjukhet och svällning) och olämplig infästning. Tilläggsisolering bör därför undvikas om taket inte kan ges god vattenavrinning.

    Enkätsvaren visar att arbetsutförandet har stor inverkan. Takarbeten är alltid krävande på grund av väderförhållanden, tunga material, påfrestande infästning och skarvning m m. Man kan ana att respekten för noggrant arbete inte alltid är tillräcklig och att brister i yrkeskunnande ibland föreligger. Svårigheten att utföra en god kontroll inverkar.

    En väsentlig slutsats är att lättare och säkrare arbetsmetoder samt byggplatspersonalens kunskaper är viktiga att utveckla.

    Valet av taklösning är alltid en avvägning mellan säkerhet och kostnad. Denna avvägning påverkas av den verksamhet som bedrivs i byggnaden och vilka följderna kan bli av ett läckage. Genomgående kan sägas att risken är väsentligt större vid låg lutning.

    • För ett tak med kvarstående vatten före ombyggnad utgör ett nytt vattentak den säkraste lösningen. Ny lutning med snedskurna isoleringsskivor får betraktas som ett kostnadsmässigt gott men något riskfyllt alternativ till det nya vattentaket.
    • För ett tak med vattenavrinning är flertalet metoder acceptabla. Tilläggsisolering på alltför låga lutningar bör dock undvikas. Strängklistrade bitumentätskikt är i flertalet fall den mest ekonomiska lösningen.
    • Fördelarna från energisynpunkt med plan tilläggsisolering på horisontella tak måste noga vägas mot den ökade risk och högre kostnad som ombyggnaden kan föranleda.
    Ett väl utfört flackt tak fungerar ofta väl så bra som ett brant tak med dess risker för snöras och högre kostnader för underhåll.