Projekt 13195 Avslutat Tillämpning av hydrofobiskt medel i sprutbetong med blandat bindemedel

Projekttid

Fördjupningsmaterial

Slutrapport
Informationsblad

Sammanfattning

Det övergripande målet med projektet var att få fördjupade kunskaper och erfarenheter när det gäller användning av hydrofoberande medel som tillsätts betongmassan i sprutbetong med lågalkaliska bindemedel, med syfte att förbättra sprutbetongens beständighet och brukbarhet. Resultaten från detta projekt bidrar till ökad förståelse för praktiska möjligheter med och begränsningar för hydrofoberande medel som tillsätts betongmassan i sprutbetong, och därmed minskar behovet av kostsamma fältförsök, med ” trial and error”. En stor del av projektet har ägnats åt att studera inverkan av hydrofoberingsmedlen på egenskaperna i det tidiga stadiet, då de är avgörande för den praktiska tillämpningen. Därutöver har inverkan på egenskaper som hållfasthetsutveckling och vidhäftningshållfasthet mätts. Vilken hydrofobicitet som dessa medel ger betongen har också undersökts. Dessa provningar har främst gjorts på pasta, bruk eller betong som gjutits på konventionellt sätt, alltså inte på sprutbetong. Därutöver har provsprutning gjorts med ett av medlen och med en referens utan hydrofoberingsmedel för att kartlägga beteendet vid sprutning. På prover av den sprutade betongen har vidhäftningshållfastheten, hydrofobiciteten och kloridinträngningen bestämts. Två hydrofoberande medel, Sitren P 750 (E) och Silres BS 1001 (W) har använts, båda baserade på organosilikater. Medel E grundar sig på modifierad siloxan som är anbringad på silikastoft och medel W är en vattenbaserad emulsion av silan/siloxan. De flesta provningarna har utförts dels med ett rent Portlandcement (Degerhamns anläggningscement från Cementa), dels ett Portland-flygaskecement (Slite Anläggning FA från Cementa). Båda är sulfatresistenta och lågalkaliska. Provningar med och utan accelerator har utförts. Använda utan accelerator påverkade medel W bindetid och värmeutveckling i betydligt högre grad än medel E. Medel W hade en klart retarderande effekt. Denna effekt kunde dock i hög grad kompenseras genom tillsats av en accelerator. 28-dygnshållfastheten sänktes med båda hydrofoberingsmedlen, mest med medel W, men även i detta fall kompenserades denna effekt till viss del av acceleratorn. Acceleratorn hade inte samma avgörande effekt när medel E användes. Vid provning på gjuten betong var vidhäftningen bättre och mindre spretig (mindre standard-avvikelse) med medel W än med medel E. Hydrofobiciteten hos blandningar med de båda medlen vara jämförbar. Provprutningen genomfördes med medel W och accelerator. Med hydrofoberingsmedel erhölls samma konsistens med mindre mängd vatten. Beteendet vid sprutning med medel W var lika bra som eller något bättre än utan. Hydrofoberingsmedlet påverkade inte sprutbetongens vidhäftning. Vattenabsorptionen hos sprutbetongen med hydrofoberingsmedel var cirka 30 % lägre än utan sådant medel, och motståndet mot kloridinträngning ungefär 40 % bättre. Slutredovisningen utgörs av rapporten "Hydrofoberande medel i sprutbetong", Elisabeth Hellsing, Lisa Parg och Urs Mueller, samtliga RISE CBI (vid tidpunkten för projektet) och Tommy Ellison, Besab, (40 sidor och 8 bilagor).

Projektansvarig
  • Besab AB
Projektledare