Projekt 2135 – Avslutat Bergarter klassade med Los Angeles-trumma
Fördjupningsmaterial
Informationsblad
Sammanfattning
Det saknas en svensk metod för att utvärdera slaghållfastheten hos ballastmaterial grövre än 16 mm. För vägbeläggningar har man länge använt sprödhetstal, men särskilt för spårballast finns det behov av metoder som kan utvärdera grova fraktioner. LA-metoden togs fram 1916 vid gatukontoret i Los Angeles. Vid bestämning av Los Angelestal (LA-tal) enligt Europastandard (EN 1097-2) får stenprover rotera 500 varv i en trumma med 11 stålkulor à drygt 400 g. Enligt standarden utgörs LA-talet av viktandelen material < 1,6 mm genererat under körningen. Syftet har varit att avgöra om LA-metoden är lämplig för bestämning av slaghållfastheten för svensk makadam grövre än 16 mm.
I samverkan med Banverket och SGU och med bidrag från dessa, SBUF, Grus och Makadamföreningen och SSAB har projektet genomförts av Skanska Mellansverige AB vid Väglaboratoriet i Bålsta. I projektets styrgrupp har dessutom Byggentreprenörerna, VTI och CTH varit representerade. Ett femtiotal bergprover har utnyttjats. Grova fraktioners LA-tal har jämförts med kulkvarnsvärden, sprödhetstal och LA-tal för en fin fraktion. Olika bergarters kemi (Svensk Grundämnesanalys AB) och mineralsammansättning (SGU) har jämförts, liksom nedkrossningskurvor, kornformsbestämningar och stenräkning (Väglaboratoriet i Bålsta).
LA-metoden fungerar för att klassa grova material svenska bergarter. Den egenskap som bäst förklarar LA-talen är slaghållfastheten, främst kant- och ythållfasthet. För att öka precisionen bör mellansikt användas för att gradera analysproven. I jämförelse med VÄG 94:s indelning i bergtyper efter kulkvarnsvärdet kommer bergarter att klassas olika med LA-talet. LA-metoden ger med grova fraktioner för basiska bergarter de lägsta värdena. Även finkorniga graniter och flertalet porfyrer får låga LA-tal och kommer därför att klassas som starka med avseende på slaghållfastheten. Grovkristallina bergarter, kalkstenar, sandstenar, de flesta glimmerrika sedimentbergarter, bergarter med svag kornfogning och sprickrika bergarter får höga LA-tal och klassas som mindre hållfasta med LA-metoden.
I samverkan med Banverket och SGU och med bidrag från dessa, SBUF, Grus och Makadamföreningen och SSAB har projektet genomförts av Skanska Mellansverige AB vid Väglaboratoriet i Bålsta. I projektets styrgrupp har dessutom Byggentreprenörerna, VTI och CTH varit representerade. Ett femtiotal bergprover har utnyttjats. Grova fraktioners LA-tal har jämförts med kulkvarnsvärden, sprödhetstal och LA-tal för en fin fraktion. Olika bergarters kemi (Svensk Grundämnesanalys AB) och mineralsammansättning (SGU) har jämförts, liksom nedkrossningskurvor, kornformsbestämningar och stenräkning (Väglaboratoriet i Bålsta).
LA-metoden fungerar för att klassa grova material svenska bergarter. Den egenskap som bäst förklarar LA-talen är slaghållfastheten, främst kant- och ythållfasthet. För att öka precisionen bör mellansikt användas för att gradera analysproven. I jämförelse med VÄG 94:s indelning i bergtyper efter kulkvarnsvärdet kommer bergarter att klassas olika med LA-talet. LA-metoden ger med grova fraktioner för basiska bergarter de lägsta värdena. Även finkorniga graniter och flertalet porfyrer får låga LA-tal och kommer därför att klassas som starka med avseende på slaghållfastheten. Grovkristallina bergarter, kalkstenar, sandstenar, de flesta glimmerrika sedimentbergarter, bergarter med svag kornfogning och sprickrika bergarter får höga LA-tal och klassas som mindre hållfasta med LA-metoden.