Projekt 13191 – Avslutat Implementering av metod för mätning på bitumen, sten, och findel för optimal vidhäftning och fuktstabilitet i asfalt.
Fördjupningsmaterial
Slutrapport
Sammanfattning
Asfaltbeläggningar består av bitumen och stenfraktion. Bitumen omger stenfraktionen, och funktionen hos bitumen som bindemedel är att vidhäfta stenfraktionen så att asfaltskompositen är i stånd att stödja trafiken i vått och torrt tillstånd.
Vidhäftningsskador hos asfalt i form av avskalning av bitumen från ballast kan uppkomma genom att vatten tränger undan bindemedlet från ballastytan. Vidhäftningen, interaktionen, mellan bitumen och stenmaterial beror på kemisk attraktion och fysisk kontaktyta.
Projektet har undersökt vilka egenskaper som särskiljer olika materials påverkan på vidhäftningsegenskaper genom att samla in stenmaterial med stor naturlig variation sinsemellan som finns på marknaden idag. Bitumen har ett internationellt ursprung, där endast en del av dessa finns på svenska marknaden idag. Bitumen och ballast har karaktäriserats. Permitivitet, ytenergier och funktionella grupper har fastställts på bindemedlen. Mineralinnehåll, bergart, känslighet för ASR, specifika ytor och porstorlekar bestämdes på ballasten. Bitumen med penetrationstal 20/30, 50/70, 70/100 och 160/220 och åtta vanligt förekommande ballastmaterial samt kalksten och slagg är inkluderade i denna studie.
Undersökningen har visat att:
- Man kan dela upp bitumenmaterialet i två olika grupper med avseende på dielektrisk förlustvinkel, ytenergi och förekomst av aromatiska kolväten. Det har inte gått att påvisa några signifikanta variationer i dielektricitetskonstanten mellan olika bitumenmaterial
- Slagg och kalk har flera gånger så stor specifik yta som ballastmaterialen från täkterna inklusive kvartsiten. Dessa resultat kan förklaras med att ytstrukturen hos slagg och kalk är annorlunda än den för ballastmaterialen och kvartsiten.
Slutredovisningen utgörs av rapporten "Vidhäftningsegenskaper i asfaltsbeläggningar", Åsa Laurell Lyne och Jan Trädgårdh, bägge RISE CBI Betonginstitutet (25 sidor).
Vidhäftningsskador hos asfalt i form av avskalning av bitumen från ballast kan uppkomma genom att vatten tränger undan bindemedlet från ballastytan. Vidhäftningen, interaktionen, mellan bitumen och stenmaterial beror på kemisk attraktion och fysisk kontaktyta.
Projektet har undersökt vilka egenskaper som särskiljer olika materials påverkan på vidhäftningsegenskaper genom att samla in stenmaterial med stor naturlig variation sinsemellan som finns på marknaden idag. Bitumen har ett internationellt ursprung, där endast en del av dessa finns på svenska marknaden idag. Bitumen och ballast har karaktäriserats. Permitivitet, ytenergier och funktionella grupper har fastställts på bindemedlen. Mineralinnehåll, bergart, känslighet för ASR, specifika ytor och porstorlekar bestämdes på ballasten. Bitumen med penetrationstal 20/30, 50/70, 70/100 och 160/220 och åtta vanligt förekommande ballastmaterial samt kalksten och slagg är inkluderade i denna studie.
Undersökningen har visat att:
- Man kan dela upp bitumenmaterialet i två olika grupper med avseende på dielektrisk förlustvinkel, ytenergi och förekomst av aromatiska kolväten. Det har inte gått att påvisa några signifikanta variationer i dielektricitetskonstanten mellan olika bitumenmaterial
- Slagg och kalk har flera gånger så stor specifik yta som ballastmaterialen från täkterna inklusive kvartsiten. Dessa resultat kan förklaras med att ytstrukturen hos slagg och kalk är annorlunda än den för ballastmaterialen och kvartsiten.
Slutredovisningen utgörs av rapporten "Vidhäftningsegenskaper i asfaltsbeläggningar", Åsa Laurell Lyne och Jan Trädgårdh, bägge RISE CBI Betonginstitutet (25 sidor).
Projektansvarig
- Peab
Projektledare
- Åsa Laurell Lyne asa.l.lyne@cbi.se